Då var den andra deltävlingen i Svenska surfskicupen avklarad,
Vågryttaren i Kungsbackafjorden på västkusten.
Var ute på havet utanför Onsalahalvön dagen före och
paddlade i fantastiskt fina vågor med vind från NV 6-8m/s.
Tyvärr var prognosen inget vidare för tävlingsdagen,
vindkantring till syd och 2-4 m/s.
Banan lades nu med start vid Ringhals och mål vid Gårda
brygga 17 km i nordlig riktning.
Samling kl 10.00 Gårda brygga, buss till starten. 39 anmälda
paddlare, 8 damer, 31 herrar, surfski är fortfarande en liten sport (hoppas
kunna inspirera fler att börja).
Och det är på tävling som man utvecklas. Och man blir som bekant bra på det man tränar och jag paddlar normalt alldeles för långsamt och för lite intervaller, det blir man varse då det är race.
Och det är på tävling som man utvecklas. Och man blir som bekant bra på det man tränar och jag paddlar normalt alldeles för långsamt och för lite intervaller, det blir man varse då det är race.
Starten gick inne i viken vid Ringhals och som vanligt var det full fart från början.
Vi paddlade 1,7 km ut snett mot vinden innan vi rundade en ö och svängde därefter norrut mot målet. Hade nu lite medvind och lite vågor att jobba med men det var mest hård paddling som gällde.
Efter rundningen av kobben hängde jag med en grupp med fyra
paddlare, det var Emma Levemyr, Hanna Höij och Lars Hermansson. Tjejerna drog
upp ett riktigt bra tempo och jag hade en ganska bra resa på deras vågor.
Släppte några meter för att dricka och tänkte att jag lätt skulle kunna paddla
ikapp igen. Just då la Emma på ett litet ryck och hur jag än kämpade lyckades
jag inte få kontakt igen. Lärdom ”släpp aldrig en bra rygg/våg”.
Nu var det bara att gneta på själv. Såg att även Lars hade
släppt kontakten med tjejerna och vi låg länge bredvid varandra. Efter ett tag
sackade Lars och jag låg nu själv.
Tittade mig omkring för att se var jag hade mina
”normala konkurrenter” som jag brukar tampats med, ingen i sikte. Var rätt säker på att de inte var
framför mig, vilket kändes bra så nu vara det bara att mala på. Hade koll
på pulsen och av erfarenhet vet jag att jag bör ligga mellan 80-85% av max för
en bra resa.
Efter 14 km tyckte jag mig se målet, hade disponerat
krafterna för ett lopp på 17 km men nu visade det sig att bana i realiteten var 15.
Spurtade in en och en halv minut efter Hanna och Emma.
Världsmästaren i surfski Sean Rice (SA) segrare i herrklassen och Hanna i damklassen.
Världsmästaren i surfski Sean Rice (SA) segrare i herrklassen och Hanna i damklassen.
Om jag summerar mitt eget lopp kan jag först konstatera att
jag är supernöjd med min nya surfski Mazu 45, det var första gången jag körde
den i ett surfskirace och trots att det inte var mycket till vågor fungerade
den perfekt (vet sedan tidigare att den är grymt bra i vågor). Min snittfart var 11,2 km/h, snittpuls 84%, placering 18 av 31
herrar (vara rätt många från både Norge, Danmark och Sverige med landslagsmeriter). Om jag jämför mig med segraren (världsmästaren) var jag drygt 14
minuter efter (121%). Men det viktigaste av allt var att jag slog Aterra Leif
med drygt 3 minuter :-)
Prisutdelning |
Som vanligt en välordnad tävling och trevligt
kringarrangemang av ”Göteborgsgänget” med härligt häng och hamburgare efter
racet, stort tack för det!
// Hans Stén
PS. Om någon är intresserad att jämföra sina data från pulsklockan/GPS'en finns mina värden här DS.
// Hans Stén
PS. Om någon är intresserad att jämföra sina data från pulsklockan/GPS'en finns mina värden här DS.